Texten: Huvudsatser radas, bindeord saknas – det är satsradning. Vid sidorna om texten ligger träbokstäver utspridda.

Om du skriver två huvud­satser efter var­andra utan binde­ord har du åstad­kommit en satsradning. Det är inte fel­aktigt, men kan vara olämp­ligt. Eller stilis­tiskt snyggt.

Satsradningen är ett sådant feno­men många har fått röda bockar för i skolan, trots att det är ett stilis­tiskt grepp som i litteratur­veten­skapen kallas för asyndes: två huvud­satser skrivs i samma mening, med bara ett komma­tecken mellan satserna. Till exempel: flickan skrev febrilt, hon hade en blogg att fylla.

Att lärare vill hävda att sats­radningar är fel­aktiga kan vara för att de kan ge texten en tal­språklig ton, särskilt om de före­kommer ofta. För att sats­radningen verkligen ska bli ett stilis­tiskt grepp bör du tänka på följande:

  • Satsradningar passar bäst i mer person­liga texter, som skön­litteratur eller krönikor.
  • Den andra huvud­satsen bör på något vis för­klara, preci­sera eller modi­fiera den första.
  • Undvik flera satsradningar på var­andra i samma mening.
  • Undvik satsradningar när inne­hållet i satserna eller deras form skiljer sig mycket.

Mer om satsradning på Evas språkblogg

Mer läsning om satsradning

 

[uo_breadcrumbs]

Arkiv