Har du lagt märke till att ungdomar säger vart när du tycker att det ska vara var? Blir du i så fall upprörd – eller är det något du själv gör?
Frågan om var eller vart har varit en het språkfråga sen slutet av 1990-talet. Det sägs ha blivit vanligare att framför allt ungdomar säger vart när de något äldre skiljer på var respektive vart.
Det har funnits tydliga regler om när man ska använda var respektive vart under en lång tid – men det har också varit ett vacklande bruk under den tiden.
Regeln är kort uttryckt: var används när du uttrycker befintlighet, vart när du uttrycker riktning.
Det här är en systematisk åtskillnad som vi gör i svenskan med en mängd ordpar som här/hit, där/dit, hem/hemma, upp/uppe, ut/ute. Och var/vart då.
I många andra språk görs inte den här skillnaden, till exempel engelska som nöjer sig med where, here, there etc. Och det verkar inte orsaka större missförstånd än att de som talar de här språken klarar sitt vardagsliv.
Men för någon med svenska som modersmål är det helt otänkbart att säga
Jag står hit på busshållplatsen.
När jag satt och tittade på Fem myror som barn på 1970-talet var det skillnaden mellan här och där vi tränades i, medan skillnaden mellan här och hit uppenbarligen var så självklar att vi förväntades ha koll på den.
Och den här skillnaden sitter ofta bergfast i oss som har svenska som modersmål, som en del av vår individuella grammatik, den grammatik vi inte tänker på utan använder oss av automatiskt.
Men av någon anledning har skillnaden luckrats upp när det gäller just var eller vart. Språkforskningen har inget bra svar på varför, mer än att det kanske delvis kan handla om att orden låter snarlikt. Eller att skillnaden i tal mellan var och vad i talat språk, va, är så liten att en del säger vart för att poängtera att de inte säger vad.
Det kan också handla om att det alltid har funnits en regional variation.
I delar av Sverige, västerut, är det nämligen helt naturligt att säga vart om både riktning och befintlighet. Medan de sydligaste svenskarna däremot gärna säger var genomgående. Det finns också ett tredje alternativ i en del norrländska dialekter som använder vars.
Men i standardsvenskan, den du använder när du ska uttrycka dig i skrift så att alla förstår dig och inte hakar upp sig på enstaka ord eller böjningsformer, skiljer vi på var och vart. Och använder oss inte av vars.
För den som har skillnaden i sin individuella grammatik är det lätt att höra när det blir fel, vilket antagligen är anledningen till att det här har blivit en av de heta språkfrågorna även om det sällan leder till missförstånd.
Så vill du inte att många av dina läsare kommer att haka upp sig på några enstaka ord, tappa fokus på din texts innehåll och förlora förtroendet för dig är det väl värt att träna in skillnaden så att du gör rätt när du skriver standardsvenska.