dna med stora eller små bokstäver

Initial­­förkortningen dna kan du skriva både med stora eller små bokstäver. Det viktiga är att du är konse­kvent  och skriver på samma sätt genom hela texten.

Dna är ett typiskt exempel på en initial­förkort­ning som har ut­vecklats till att bli ett själv­ständigt ord i svenskan. De flesta känner till vad dna är, men det är nog inte alls så många som vet att det är en för­kortning av det engelska deoxyribo-nucleic-acid, på svenska deoxiribo­nuklein­syra.

När en ny före­teelse kommer in i språket som en för­kortning brukar vi skriva den med stora bok­stäver, men när för­kortningen är så eta­blerad att den fung­erar som ett själv­ständigt ord brukar vi skriva den gement. Några andra exempel är adhd, pc eller vd.

Som alltid i språk finns det dock undan­tag. Dna är ett sådant – en väl eta­blerad för­kortning, men den kan skrivas både versalt och gement.

De initial­förkortningar som man börjar skriva gement är ofta vanliga i allmän­språket, medan man i fack­språket i större ut­sträck­ning fort­sätter att skriva dem versalt. Just dna skrivs ofta med versaler i fack­text, medan det skrivs gement i mer all­männa texter.

TT-språket som många medier följer rekommen­derar gement, SAOL säger att båda går bra, Svensk ord­bok har bara den versala varianten och National­encyklopedin skriver det också versalt.

Så du kan välja själv om du ska skriva dna med stora eller små bokstäver, med en tanke på vilken genre du skriver i. Men det viktigaste är att du är konse­kvent och skriver på samma sätt texten igenom.

Fler snabba skrivtips

Mer om initialförkortningar på Evas språkblogg

Rekommendationer om dna med stora eller små bokstäver

 

[uo_breadcrumbs]

Arkiv