Särskrivningar är den typ av språkfel som engagerar folk till den grad att de bildar särskilda Facebookgrupper där de förfasar sig över sammansättningar som är skrivna som två ord istället för ett.
Dock är inte särskrivning ett så stort problem som språkpoliserna tycker. Dels stör de sällan begripligheten eftersom det i sitt sammanhang sällan är svårt att förstå vad som menas även om ett ord är särskrivet.
Dels är det inte något särskilt vanligt fel, det är bara lätt att upptäcka när man vet vilka ord som ska hopskrivas. Men det är verkligen ytterst sällan jag stöter på särskrivningar överhuvudtaget när jag korrekturläser, och jag har korrekturläst alla möjliga sorters texter sen mitten av 1990-talet.
Du bör dock vara noga med att undvika att särskriva sammansättningar. Eftersom läsning till stor del är en automatiserad process stör alla stavfel litegrann och dessutom sänker de förtroendet för din text. Kanske i synnerhet särskrivning som är en käpphäst för så många.
Om du tycker att det är svårt att veta om du ska skriva ihop eller isär, läs ordet högt för dig själv. Sammansättningar har på svenska så kallad sammansättningsaccent, vilket innebär att du i tal hör när två ord utgör en sammansättning eller när de utgör en nominalfras.
Jämför till exempel:
- sexton respektive sex ton
- sjuksköterska respektive sjuk sköterska
- extraknäck respektive extra knäck.
Ibland kan en sammansättning vara i stort sett identisk med en fras som utgörs av samma ord. Då kan du lätt se skillnaden om du böjer orden:
- en sjuksköterska, flera sjuksköterskor respektive en sjuk sköterska, flera sjuka sköterskor
- en nyutgåva, den nyutgåvan respektive en ny utgåva, den nya utgåvan.
Läs mer om särskrivning på Evas språkblogg