Äldre tiders grammatikböcker använde i hög grad termer från andra språk, till exempel latin, som inte alltid passade så bra med hur svenska fungerar.
Till exempel kallades tempusformen för dåtid för imperfekt, trots att den termen betecknar en annan form på andra språk. En form vi inte använder.
När Svenska Akademiens grammatik, SAG, kom ut 1999, följd av den kortare Svenska Akademiens språklära 2003, fick vi för första gången en standard för den svenska grammatiska terminologin. För att bättre beskriva det svenska språket byttes vissa tidigare använda termer ut.
Här är några av förändringarna:
- imperfekt > preteritum
- ackusativobjekt > direkt objekt
- dativobjekt > indirekt objekt
- predikatsfyllnad > predikativ
- reale, realgenus > utrum (alltså n-genus)
De här benämningarna byttes inte ut i ett svep 1999 när SAG kom, utan de hade redan använts inom språkvetenskapen en längre tid.
När jag läste svenska på Stockholms universitet tidigt 1990-tal användes inte de gamla termerna, men det pågick fortfarande diskussioner om vilka nya benämningar som var lämpligast.
Dock inte om preteritum som alla verkade vara ense om redan då.
Preteritum kommer liksom imperfekt från latin, preteritum betyder förfluten och imperfekt ofullbordad.
Termen imperfekt passar bättre i tempussystem där man skiljer mellan fullbordad och ofullbordad handling i förfluten tid, till exempel latin, franska, italienska och spanska.
I svenskan gör vi inte denna åtskillnad, och vill vi beskriva vårt språk i så lång utsträckning som möjligt med samma terminologi som används i andra språk är det bättre att använda preteritum.
Mer om tempus
Fler snabba skrivtips
Skrivbrevet från Evas skrivskola
Evas språkblogg
Mer om preteritum
- Vad menas med preteritum, predikativ och utrum, som förekommer i nya grammatikor? – fråga i Språkrådets Frågelåda.
Annons:
Annons: